Vallåkra träffen

En gång om året så förvandlas lilla Vallåkra, en mycket stillsam "håla" till en livlig by som blomstrar upp av folk från när och fjärran och massor av bilar. På flygfältet precis utanför träffas man för att titta och höra. Livet går inte att beskriva. Bilar som burnar och den ena bilstereon efter den andra som låter. Helt fantastiskt är det att se och höra att de flesta bilstereo är värd en fantastiskt stor slant. Man tror inte sina ögon. Alla de vackra stylade bilarna som man inte trodde fanns, de finns i Vallåkra en gån om året.
Fast jag tyckte nog att veteran lastbilarna var roligast. Vackra gamla bilar som var väl behållna. Sedan var det ju rätt roligt att se lastbilen som körde 0-100 på 4 sec.
Efter flygfältet åkte vi ner till själva byn. Dimman låg tät och ljudet från burnande bilar var hög. Det luktade bränt gummi lång väg. Att se så mycket folk i lilla Vallåkra gjorde mig häpen! Kunde inte låta bli att stanna, parkera bilen och gå av och titta när de lekte med sina bilar. Asfalten var svart av gummit från däcken och folk jublade. En och annan sköt sina däck när det burnade runt på vägen. Det var bara att byta snabbt till nästa däck och ut på gatan igen.
Vi stannande nog en timme och tittade och andades in ångerna från bränt gummi.
När vi tog min Space Star, Rasse övningskörde, så försökte publiken klappa igång Rasse så han skulle burna. MIN BIL!!! Han tittade försiktigt och bedjande på mig medan jag hysteriskt skakade på mitt huvud. Nej nej, inte min bil... Nästa år mamma sa han, då har jag eget körkort och egen bil! Då.... Ja ja lilla gubben sa jag tröstande till honom, då ska jag titta när du burnar...